Draken, del 1

I en grotta någonstans djupt inne i skogen sov en drake. Draken hade sovit där i hundratals, ja kanske till och med tusentals år. Man kan ju bli så trött efter att man har ätit. Men nu var det dags för draken att vakna.

   På stela ben gick Draken ut ur sin grotta och följde slött med blicken några myror som irrade runt bärandes på tallbarr.

-Aauw åheeh eih åuw ed? sa Draken samtidigt som han gäspade riktigt stort.

-Vad säger du? frågade myrorna lite irriterat. De hade helst fortsatt att gå omkring med sina tallbarr utan att bli störda för det är så myror är.

-Vad håller ni på med? upprepade sig Draken, den här gången utan att gäspa.

-Vi bär tallbarr. Inte mycket att se. Du kan väl gå och prata med någon annan?

Att prata med myror är alltid lika hopplöst, tänkte Draken. Alltid så upptagna av sitt arbete att de inte hinner med mycket annat.
-Men vem finns här att prata med? frågade han.

-Gå åt det hållet så kommer du till en stad, i den finns det människor. Du kan prata med dem.

Redan innan meningen var avslutad var myrorna på väg bort så Draken traskade iväg genom skogen, bort från myrorna som tydligen inte ville bli störda mot staden där det kanske fanns några människor att prata med.

   Och så kom det sig att efter en lång promenad genom skogen kom Draken fram till staden. Men staden såg inte ut så som han tyckte att en stad borde se ut. Längs kanterna på de grå husen satt människor med sorgsna blickar i otvättade kläder. Längs gatorna rusade välklädda män och kvinnor runt med huvudet högt och inte ett enda leende kunde han se. Han gick fram till en nedslagen människa som satt vid ett särskilt grått och tråkigt hus.

-Varför sitter du bara här? Du ser inte ut att tycka det är så roligt, frågade Draken och satte sig med en duns bredvid.

-Jag har inga pengar och tiden bara försvinner. Det finns ingenting att fylla den med utan pengar.

Draken tyckte det lät mycket konstigt, sade förbryllat adjö och gick fram till en av alla de som sprang runt på gatan.

-Varför ler du inte? Vart är du på väg i sådan brådska?

-Jag måste skynda mig att tjäna pengar, jag blir ju inte yngre. Du vet, tiden går så fort. Den bara flyger förbi. Ingen tid för leenden.

Draken stod kvar medan människan anslöt sig till de andra. Det här var mycket lustigt, tänkte Draken. Så som Draken mindes människorna bakade de bullar och slog på varm sten, då hade de minsann tid att le och prata lite grann. Visst fanns det de som rusade runt och försökte sticka Draken med små järnpinnar men det var ju ingen som tog notis om dem. Numera verkade alla vara i samma sinnesstämmning som de där stackarna med järnkläder och järnpinnar. Antingen under förberedelserna för att peta på Draken och prata stort eller efter då det inte hade funkat. Var har det blivit av de glada spelmännen på gatorna, bönderna som ropade ut sina varor lite varstans och alla glada bullbakare? Tänk att man hade kunnat låta det bli såhär. Nej, Draken bestämde sig för att leta upp den som styrde och fråga vad som gått fel.