I ett hav av små välklädda, otroligt osociala, pianister stod jag med min flöjt och förstora kläder å var nervös som in i helvete. Det är ofta jag önskar att var är en genomcool skurk ur en actionfilm som ba' kunde gå runt å göra va fan som helst utan att ens darra på handen, bara brillorna är på. Eller som han i skyttet som går runt i konstant zombiemood. Träning, tävling elr övningsmatch kvittar, samma min, samma lugna lunkande fram för att dra loss pilarna och med ögonen konstant halvstängda. Men nej, jag envisas med att bete mig som en kanin som gömmer sig för en armé övertaggade jakthundar så fort det råkar vara någon som hör mig spela. "Vana" säger min lärare, "men man märkte det inte det lät ju jääätteebraaa!" säger mamma. Ha! Nä för fan, nästa gång har jag bitmärken efter en kort bekantskap med första bästa zombie och klädd i läderkläder med vapen innanför jackan spelar jag. Då jävlar ska ni få se på solo! >:D
Fick mig att tänka på, Re: Your Brains av David Coulton, en helt underbar låt! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar