Ett utdrag från mina drömmar

Det svärmar fram runt oss. Alla är de suddiga, snabba som fan, farliga.

Bam BAM!!!

Mamma och syster faller ihop. En kula genom huvudet. Jag skriker, jag har panik, vi springer. Ut från den öppna bilen. Bort från det fina området. Svärmen är borta.
Nu är det bara jag och pappa.

Vi har ingen aning om vad vi ska hitta på, vi rör oss runt gränder och handlar på det som blir utan att riktigt reflektera.
Pappa får syn på min syster. Hon går, hon går mot honom. Hon öppnar armarna för att krama honom. Han springer för att möta henne.
Hon dog?
Hon sträcker fram ena handen framför sig mot hans huvud. Hon ler inte längre.
Fel.
Så fel.
Pappa viker sig för att möta den. Bilder flimrar förbi mina ögon tonade i blått, grått och svart. Det är ett skepp. Skärmar, kontrollpaneler, varelser flimrar förbi. De vet. De kontrollerar.
Jag vrålar åt honom, jag hoppar, springer runt, drar i honom. Vi flyr. Bort från min syster så fylld av död. Han mötte aldrig hennes hand. Jag vet att det är viktigt.

Gömda i ett skjul får jag ta del av det pappa såg. Får ta del av det han kände.
Hade inte jag hindrat honom, väckt honom, hade hon tagit det. Hon hade tagit allt det som var viktigt i honom, det inuti honom. Hon hade dragit ut det ur hans huvud.
Jag räddade hans liv.

Vi går, vem vet varför.
Vi är bevakade.
Det är mörkt omkring oss. Smala gränder, lutande hus av tegelsten och ruttnande träpinnar.
Tiden är en storm. Kan det ha gått en minut sedan halva min familj blev skjuten eller ett par år? Jag har inget sätt att veta.

Med grinden bakom oss, i slutet av den lilla tunneln ser jag henne. Hon är bilden av oskyldighet med sitt blonda, långa, vackra hår och den ljust blommiga klänningen. Trots att det är långt borta ser jag hur hon andas djupt, lika chockad som jag. Hon säger det inte, men jag hör hennes tröstande röst med orden se, allting är okej. Jag är okej, här är jag. Jag lever, så så och jag springer gråtande mot henne med öppna armar.
Min mamma har inte blont hår?
Bilder flimrar förbi mina ögon, de kommer oftare och oftare.
Ett skepp.
Hon sträcker ut ena handen. Ögonen är mörka.
De flinar.
Jag rör mig mot henne. Min mamma. Med det stripiga håret och den blommiga, flygande klänningen.
Ofta att mamma skulle ta på sig ngnting sånt?
Handen är utsträckt framför henne. Jag viker mig framåt, kan inte hjäpa det. Jag dras mot hennes hand. Jag vill inte springa mer.
De vet.
Jag sneglar upp och ser mamma med hennes slappa kinder hängandes fast på benet, mörka tomma ögon och sönderslitna klänning. Hon utstrålar död.
Det här stämmer inte.
De kontrollerar.
Jag använder all kraft jag har för att inte nudda vid den utsträckta handen. Jag vet hur allt mitt liv skulle dras ut genom huvudet, jag känner hur jag, det inre jag, börjar skruva på sig och lossna från köttet det växt in i. Jag skriker. Handen är nära.
Fel.
Pappa drar i mig men jag känner det nästan inte. Han skriker men jag hör det nästan inte. Jag vägrar vara del i det här. Jag drar mig bort, bort bort bort bort bort.

Jag vaknar.